Frillo

Den skrev jag när jag var jätte sjuk i kemisk lunginflammation och gick på samma mediciner som jag gör idag.

Jag tycker om att drömma mig bort. 
I drömmarna gör man ibland saker som man skulle vilja men kanske inte vågar. 
Fast i drömmen vågar man. I drömmarna flyr man verkligheten. Det gör iallafall jag. 
Jag drömmer mig ofta bort. Långt bort. Så långt bort från verkligenheten att jag inte vill komma tillbaks. 

När jag drömmer mår jag bra. Jag känner mig så stark. Så speciell, så odödlig. 
Jag vill leva i min drömvärld för alltid. Göra den verklig. För i mina drömmar finns det inga bekymmer. Inga problem och svek. Där finns bara jag och mina vänner och alla vackra träd och blommor. 

I drömmarna är det alltid sommar och sol. Det regnar ibland. 
Fast det är inte ett kallt och bittert regn. Utan snarare ett varmt och frisk regn. 
Det är inte ett regn man tar skydd ifrån. Varför skulle man ta skydd ifrån något så naturligt som regn. Regn ger ju liv. Det ger liv åt gräset och träden. Det ger liv åt jorden och det ger liv åt mina drömmar. 

I verkligheten är folk för upptagna för att drömma. De är för upptagna för att uppskatta regnet. Men i mina drömmar är det annorlunda. Då klär vi av oss halvnakna och springer ut och vänder ansiktet mot himlen. Känner hur regnet rinner över hela kroppen. Känner hur det rinner över ditt ansikte och blöter ditt hår. Man känner hur det ger den solvarma huden fukt och svalka. Man känner hur vattnet renar. Det renar din kropp. Det renar ditt sinne, det renar din själ. 

I mina drömmar tittar man på de gråa vackra molnen. Molnen som är som konstverk som passerar över våra huvuden varje dag. Utan att någon lägger märke till hur vackra dom egentligen är. Det är konstverk som med fantasin kan bli allt ifrån vackra skulpturer till sagodjur. Det är konstverk som människorna i verkligheten vägrar se. De vägrar se den vackra gråa nyansen. De vägrar att se de galopperande enhörningarna, de rytande lejonen och dinosaurierna 

För dom har inte tid att stanna upp och titta. 
Men i mina drömmar har vi all tid i världen. 
Vi är barn. Och vi lyser med regnbågens färger 

Jag orkar fortsätta leva tack vare mina drömmar. Men hur länge? 
Är det någon som vill leva i mina drömmar? 
Kom då och hjälp mig göra mina drömmar till verklighet. 
Jag vill ha någon att dela mina drömmar med 
För en dag får jag kanske nog av verkligheten och ger upp 
Den dagen far jag ensam iväg till drömmarnas värld 
För att aldrig mer återvända 

På något sjukt sätt har jag du då alltid levt mitt liv i en drömvärld 
Och det är ju det jag alltid velat göra...