Frillo

Sporten ger folk väldigt starka känslor. Det är gemenskap och kärlek. Det är spänning glädje och tårar. De verkar tycka att det är meningen med livet om man ska överdriva det lite. De förstår inte att jag kan vara så ointresserad av sport lika lite som jag förstår dem. Jag gillar att läsa böcker och surfa på nätet och läsa om en massa fakta inom olika områden. Jag försöker vara kreaktiv när jag surfar och försöker lära mig saker hela tiden. Att resa är mitt största intresse och därför surfar jag mycket på reseforum mm och chattar med folk runt om i världen för att vara up to date med allt som händer. Det gör mig lycklig och det får mig att fly den gråa vardagen i min lägenhet där jag hålls fången. Det  får mig att planera för framtida resor som jag kan se fram emot och drömma mig bort till. Jag drömmer och fantiserar väldigt mycket tror jag.

En sport intresserad skulle tycka att jag slösade bort en massa tid på trams. Medans jag tycker det samma om dem. Men sen vinner HV71 Sm guld och det blir karnevalstämning på Jönköpings gator så att t o m Rio de Janeiro skulle känns sig som en loppmarknad för mellanstadie elever. Det blir så mycket glädje och fest och folk kramar varandra fast de inte känner varandra i lilla Jönköping. Det är en känsla datanördar som jag som tänker i programmeringskoder inte förstår att man kan få när ett lag vinner. Fast det skiter jag i. Håll käften och festa säger min hjärna.

Jag tror personligen inte att jag kan bli nervös eller rädd. Det är en psykisk defekt jag har tror jag, Jag kan inte bli uppspelt inför något. Jag kan längta och drömma men inte på ett sätt att pulsen skulle öka. Vad jag äntar mig till eller gör så kan jag inte bli nervös så att pulsen går upp. Jag skulle lätt kunna hålla tal inför ett fullsatt kinnarps utan att tycka det var jobbigt. Men visst, kommer det en galen hund springade emot mig så det är klart att man inte har vilopuls längre. Jag tror jag har alla symptom på att vara en psykopat om jag ska vara ärlig =)

Jag känner mig så annorlunda jämfört med alla andra i min omgivning det enda som kan få min puls att öka är orättvisor och att gå ner i tvättstugan efter 21:00 Fast vilken vettig människa skulle göra det? Alla vet att det spökar i tvättstugor på nätterna. Man ska inte utmana ödet. Helt plötsligt står man där öga mot öga med en huvudlös man utan kropp. Vissa saker gör man bara inte. Ibland funderar jag på om det inte är så att vissa har lätt för att bli uppspelta, stressade, nervösa rädda mm och de har svårt att slappna av istället. Medans andra har svårt för att bli stressade och lätt för att slappna av. Jag är den avslappnade killen. Jag jobbar bättre med press där jag måste jäkta men jag blir aldrig stressad. Och eftersom jag inte kan bli förväntansfullt uppspelt kommer jag nog aldrig kunna bli en sportfanatiker. För det ger mig ju inga känslor.

Fast man börjar undra om det inte är något i livet jag går miste om när jag inte förstår tjusningen i att titta på sport. Alla andra verkar ju få en lycka som jag endast skulle kunna uppnå om jag gick barfota på kinesiska muren eller satt och mediterade på Machu Picchu. Eller det som gjorde min vän lycklig. Han hade klättrat på en av de största pyramiderna. Det är jobbigt. Det måste gå snabbt och stenarna är höga. Vakterna få inte hinna springa efter. Sen måste man ner vid soluppgången för då ber vakterna och kan inte gripa dig. Det var så han hade planerat det när han sent en natt tog steget hoppade över ett staket sprang mot pyramiden och i rasktakt klättrade upp. Allt gick som planerat. Fast när han satt där på toppen av pyramiden fylldes han med en lyckokänsla. Han var king of the world. solen började gå upp och vakterna började be. Men min vän satt kvar. Han ville  inte klättra ner. Han ville se soluppgången  från toppen på pyramiden. Det slutade med att han blev gripen och häktad i egypten. En mardröm för det flesta. Men min vän var lycklig. Jag förstod honom.

Sannorlikheten att ni i framtiden kommer läsa om att jag blivit häktad i egypten är ganska stor som ni förstår. Och sannorlikheten att ni kommer se mig skrika "kenneth Kenholt skjut som satan, genom nätet ut på gatan, Kenneth kenneth kennth" i Kinnarps arena är ganska liten. För kenneth spelar inte hockey längre. Fast skulle ni någon gång höra någon skrika så på kinnarps arena så är det antagligen jag som står och är stupfull i skybaren och har nollkoll på vad som händer.

Jag har sagt till mina vänner att jag antagligen skulle tycka det var kul att åka på en stor fotbollsmatch i tex england och njuta om stämningen fast jag inte gillar fotboll egentligen. Jag sa att jag skulle göra det någon gång. Men de avrådde mig. De sa "då får vi aldrig se dig mer, för du kommer råka komma med fel färg på kläderna och råka ställa dig på fel läktare och skrika och sen är det slut".

Hmmm, de har antagligen rätt.

Sport ÄR inget för mig.